Håll alla tummar!





Nu har det kommit! NeuLash & nuevaBrow som förhoppningsvis ska få mina stackars ögonfransar & bryn att bli lite mer välmående osv. HÅLL TUMMARNA!!!! Vill så gärna ha tillbaka dem NU eftersom jag för tillfället ser ut såhär utan smink & allt:


When you try your best, but you don't succeed

Jag har lärt mig, anpassat mig, att leva utan hår. Att leva med vetenskapen att jag kanske aldrig någonsin kommer få tillbaka mitt hår. Det är så jag tänker, för jag vill inte bli besviken. Det känns bättre att vara beredd på det värsta, för då slipper man känna känslan av att man kanske misslyckats. Jag tror ärligt talat inte att jag kommer få tillbaka mitt hår - mest pga. att jag testat så otroligt mycket utan framgång. Det är påfrestande för självförtroendet, självkänslan och hoppet man har, när man går in helhjärtat i något som sedan visar sig vara fel för mig. Att se mamma och pappa lägga ut så mycket pengar på medeciner, behandlingar och liknande utan att det fungerar är inte kul. Det känns fel, jag vill inte det. Även om jag vet att de vill mitt bästa så känns det ibland som jag sviker. Jag kan inte hjälpa det.

Vissa dagar känns det som jag klarar detta, att jag kan acceptera. När jag ser att mina ögonbryn och ögonfransar är kvar, när jag kan sminka mig så att uppmärksamheten dras till mitt ansikte, när håret inte spelar någon roll. För de är ju så - det jag har kvar är så viktigt. Ögonbrynen och ögonfransarna - har jag kvar dem är jag nöjd. Håret har jag lärt mig acceptera som sagt - vissa dagar är det lättare, andra svårare- men bryn & fransar är jag rädd om.

Jag har varit så tacksam över att ögonfransarna växte tillbaka, men i Mars började vänster ögonbryn försvinna. Jag kan täcka det - jag har lärt mig att sminka över det och har aldrig fått kommentarer om hur mina ögonbryn ser ut. Det är ju många som målar sina ögonbryn så att säga, jag är inte den enda. Men nu ser man ganska lätt att det inte finns något hår, att det helt enkelt är målat. Tjejer som rakar av sina ögonbryn och sedan målar har jag aldrig förstått mig på. Har aldrig velat ha det så men nu har jag inget val, och det är hemskt. Det värsta är att jag bara kan sitta och se på medan de försvinner. Jag kan inte göra någonting. Absolut INGENTING.
Jag kan bara vänta.

Ibland undrar jag själv hur jag faktiskt klarar det. Hade processen gått fortare och jag hade tappat både håret ocg ögonbrynen på några månader hade det inte varit säkert. Men nu får jag chansen att bygga upp något slags försvar och anpassa mig efter vad som händer. Jag undrar också hur andra klarar det. Jag underar hur Patrik kan välja mig. Hur han kan tycka att jag är vacker när jag har så många brister. Hur han kan välja mig framför tjejer med långt, tjockt och mjukt hår, långa ögonfransar och perfekta ögonbryn. Kalla mig gärna konstig men jag tror vem som helst hade tänkt så. Ibland är jag livrädd att någon annan - någon bättre - på något sätt ska kunna ta min plats. Pga. lite hår. Sorgligt men sant, och det är svårt att släppa de tankarna när man har en dålig dag, självförtroendet är i botten och livet suger. Det är inte kul. När jag skäms över mig själv känns det som andra med gör det. När JAG inte vågar visa upp mig - vem vågar visa upp MIG?

HATAR alla reklamfilmer om hårinpackningar, schampo osv. Hatar bikinireklamer med. Visst att alla modeller har slanka, vältränade kroppar, långa, smala bruna ben och sådär galet platta magar - hade inte tackat nej till att se ut så. Men saken är den att jag kan, om jag tränar järnet, äter rätt och allting sånt. Jag kan, tro mig. Men det där långa, solblekta håret kommer jag aldrig få. Jag vet inte hur det låter men på något sätt hade jag kanske tyckt om min kropp mer om det fanns lite hår på huvudet iallfall, som kunde fladdra lite i vinden.. bara lite iallafall. Nu känns det så tomt. Det känns så.. ja, tomt. Som att något saknas. Naket. Ni anar inte hur mycket jag vill kunna dra en hand genom håret, kunna sätta upp det i en knasig boll mitt på huvudet, kunna färga, klippa hur jag ville, kunna klaga på en dålig hårdag, kunna känna hur det kittlar på ryggen. Ni anar inte. Ni anar inte hur frustrerande det är att INTE KUNNA och kanske ALDRIG KUNNA.

Ibland behöver man bara få ut alla tankar, alla funderingar och all tvivel.
Detta var mina.



VARFÖR?!

Mars 2011


Juni 2011

Oh brother I can't, I can't get through
I've been trying hard to reach you, cause I don't know what to do
Oh brother I can't believe it's true
I'm so scared about the future and I wanna talk to you
Oh I wanna talk to you

You can take a picture of something you see
In the future where will I be?
You can climb a ladder up to the sun
Or write a song nobody has sung
Or do something that's never been done

new haircut

Årets höjdpunkt vill jag lova! Jag går till frisören en gång om året nämligen och gör en stor förändring - sen ibland för att klippa topparna. Men idag var det dags för den "stora" förändringen som innebar LÄNGRE, MÖRKARE och faktiskt TJOCKARE hår! Jag är nöjd med längd och färg men har märkt att luggen kommer gå mig på nerverna samt att själva "mössan" är lite för stor, så jag måste nog gå tillbaka och rätta till det.. Men det är sånt som händer! På det stora hela är jag nöjd och jag har ÄNTLIGEN LÅNGT hår! Wei!

varför?


Mina ögonbryn börjar svika mig. Mest det vänstra.
Det är sånna saker som faktiskt kan sänka en totalt, tro det eller ej.

Kent – Berg&dalvana


stackars tjej


linn elisabeth ljungblad






right now

Jag har säkert nämnt att jag har varit hos läkaren, right? Jag vet inte om jag nämnt orsaken men en del kanske redan har listat ut det - the hair. Jag har gjort en del läkarbesök i mitt liv men det är få gånger jag fått en såpass positiv känsla som av mina två senaste. Killen jag går till nu jobbar med kinesisk läkarkonst (?) och det är, faktiskt alldeles logiskt, tro det eller ej. Jag ska göra en lång historia kort eftersom jag inte kommer ihåg allt han sa men på det stora hela så är det mina njurar jag ska jobba med. Han berättade att det finns 5 "chefer" i kroppen bla. njurarna. Njurarna ger energi, bla. till hårsäckarna så att håret växer men eftersom mitt hår inte växer vill min läkare jobba med mina njurar. För mig är det helt logiskt - han vet vad han pratar om och det låter vettigt. Första gången jag var där fick jag testa akupunktur i ca. 10 minuter och sen fick jag två olika tabletter som jag ska ta morgon och kväll. De ena tabletterna är för huden och de andra för njurarna och när jag ätit dem i ca. en månad, lite mer, ska man helst se resultat för då funkar det. Jag var på återbesök igår och fick akupunktur i ca. 1 timme. Ska på återbesök nästa vecka eftersom han vill att vi ska göra behandlingarna så tätt som möjligt nu i början för att vara säkra på att det hjälper.

Han har också sagt att jag ska göra saker som ger mig positiv energi, äta efter min blodgrupp och överhuvudtaget bra mat - enkla saker.

Detta kan låta hela knasigt och påhittat men det är inte jag som är läkaren vilket gör att jag inte riktigt kan förklara så det låter mer realistiskt. Men jag tycker det låter bra det han säger och jag tror på detta (vad ska jag annars göra?). Eftersom jag testa ganska många andra saker och ingenting nånsin hjälpt så är det klart jag testar allt som kommer i min väg men.. så positivt inställd som jag är till detta har jag nog inte varit innan. Dessutom har han hjälpt andra innan mig vilket stärker mina förhoppningarna. Jag vet att man inte ska hoppas för mycket, jag har varit med om det innan men.. detta känns bra. Nu får jag bara vänta och se.


fyra år utan hår

Det blev inget gym - jag orkade inte åka in. Men imorgon ska jag på både step och core med Julia, känns bra!
För övrigt så försöker jag komma på något kul/fint/bra att skriva men lyckas inte. Det är 4 år sen jag fick min allra första peruk idag, visst går tiden fort? Jo det gör den. Jag hade kunnat skriva ett megalångt inlägg om hur det känns osv. men jag känner att jag inte riktigt orkar det. Istället ska jag äta något och lyssna lite till på detta innan jag går och lägger mig. Godnatt!




Pengar

Jag kan "glatt" meddela att jag fått ett bidrag från någon försäkring (sjukförsäkring eller liknande) på 43.000 kr som ska gå till eventuella peruker (om jag ska vara ärlig så tror jag det blir minst 1 till, faktiskt..). Jag vet inte riktigt hur jag ska känna, glad eller ledsen, men det känns bra eftersom en peruk kostar 10000 kr.. så, ja, det var väl det jag ville säga.

This is my life, my friend

Det finns en kategori bland mina kategorier (hm..) som jag inte skrivit något inlägg angående än. Kategorin heter "Det kallas Alopecia" och ni som känner mig väl vet precis vad det handlar om, medans ni andra, som jag kanske inte ens har träffat, inte förstår alls (fast jag vet att det finns de jag inte träffat som också vet preciis vad den handlar om, missförstå mig inte). Just därför tänkte jag skriva ett inlägg precis just nu, och förklara vad det där som kallas Alopecia är. 

Här kommer ett lååååångt inlägg..

Alopecia är en hårsjukdom, så enkelt är det. Den kan drabba vem som helst, vart som helst på kroppen, man kan tex. få det om man bär på en sorg, är stressad, deprimerad eller utsätts för en chock som tex. ett dödsfall eller liknande. Trots detta är det inte så värst många som har den (ca. 150.000 personer i Sverige). En del tappar allt, andra tappar som fläckar på huvudet. (Ni kan läsa mer här & här!)

För mig började det med en fläck mitt på huvudet skulle man kunna säga, i samma storlek som en femkrona ungefär. Det var precis i början av vårterminen i sjätteklass, så jag skulle alltså fylla 13 år, bli tonåring och allt vad det innebär. Vi gick till läkaren som i princip sa "Du har Alopecia, nej det finns inget att göra". Det var inte kul att höra, men vad fanns det att göra?
Fram till sommaren var det den fläcken och inget mer, och jag lärde mig att täcka den. Hade oftast uppsatt hår men var ändå alltid rädd att det skulle synas, ville alltid ha kontroll över min frisyr. Under sommaren blev min mormor, som hade haft bröstcancer ett tag, sämre vilket påverkade mitt hår. Jag fick fler fläckar; vid öronen och över dem framförallt, vilket gjorde det svårt för mig att ha uppsatt hår. När jag började skolan igen, sjunde klass, syntes det mer än innan. Det dröjde inte länge innan jag insåg att folk faktiskt såg och undrade. Deras första tanke var, och det vet jag med säkerhet, att jag hade cancer, och hur kul är det att gå omkring om ha det "ryktet"?
Mormor blev sämre, min hästsvans blev tunnare och tunnare, jag gick till olika läkare men ingen hade någon till 100% säker botning att erbjuda. En läkare gav mig rådet att inte tänka så mycket samt att utöva en "borst-teknik" som kort och gott innebär att man borstar hårbotten med relativt hård borstar (kan berätta mer i ett annat inlägg, om ni vill?) Det funkade inte ett dugg.
Vid den här tidpunkten (Oktober-November) var jag väldigt, väldigt tunnhårig och jag visste att folk visste. Jag visste att det snackades, att folk antog att jag hade cancer. Tillslut fick jag tid hos Göeborgs Perukmakeri. Dagen innan dog min mormor.
Den 8 November satt jag i en frisörstol och testade blonda plastperuker. Behöver jag ens skriva hur jag kände just precis då? Tro det eller ej - det fanns en gnutta förhoppning inom mig - för nu kunde jag ju bara se bättre ut, eller? Det kunde ju inte bli värre iallafall..
Dagen efter gick jag till skolan med massor av plasthår på huvudet och oro i magen. Blickar? Check. Jag minns att det var två killar, nämner inga namn, som smög bakom mig och försökte känna/dra i håret. De skrattade, och jag har alltid undrat - hur jävla kul kan det vara? Men.. jag vågade ju inte göra något, jag var livrädd.
Sen gick det ett tag, det kom en period där jag mådde ganska kasst kan man väl säga. Rykten spreds, folk man trodde var ens vänner vände ryggen (?!?), dåligt självförtroende osvosv, anonyma telefonsamtal där folk berätta hur värdelös jag var, att jag var en hora - en "peruk-hora" om man ska vara exakt (nej, jag fattar inte heller, och ja, det ÄR skrattretande, nu i efterhand). Folk betedde sig om om jag hade gjort något fel, som om jag hade förstört pga. att jag hade råkat tappa lite hår. VAD jag hade förstört kunde jag inte sätta fingret på, inte heller vad det var för FEL på mig, men något fel var det uppenbarligen. Jag kan namnet på en del av de människor som.. vad ska man säga? kränkte mig, men att hänga ut dem här gör inte saker ogjorda, men jag har god lust, det kan jag säga. Grejen är helt enkelt den; jag är en bättre människa.


Vad hände sen? Håret växte inte ut iallafall. Våren 2007 fick jag min första peruk med äkta hår. Det var så.. så otroligt skönt, att slippa alla blickar. Peruken jag hade haft innan, som var i plast, var väldigt, väldigt odiskret (ska se om jag kan hitta bilder så ni kan få se). Så detta var ju ett mirakel för mig i princip! Sedan 2007 har jag haft tre olika peruker med äkta hår, är inne på min fjärde nu. Det är inte billigt, men det är värt det till tusen. Om det inte hade funnits möjlighet till att kunna göra äktahårsperuker (?) vet jag inte vad jag hade gjort, ärligt talat. Det är faktiskt lite kul att se folks miner när man säger att man har peruk, för det syns inte! Och det gör mig så otroligt glad!

Det har funnits perioder då mitt hår har vuxit. Julen 2008 hade jag hår till 80% på mitt huvud och trodde att det äntligen var påväg, allting! Men sen försvann det igen (en förklaring kan vara att min farmor dog i cancer den julen). Jag var utan ögonfransar på ena ögat under en liten del av -07 samt -08, men de växte tillbaka. På höstlovet i höstas upptäckte jag att jag höll på att tappa lite av mina ögonbryn, och tro mig - man kan må kasst över ett par ögonbryn, riktigt kasst.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva faktiskt, inlägget blev vääldigt långt, men jag har väl sagt det mest grundläggande för att ni ska förstå vad det där som kallas Alopecia är. Jag antar att vissa sitter med tuuusen frågor, andra bryr sig kanske inte, men för er som undrar - skriv era frågor så lovar jag att svara. Ni kan fråga vad som helst som har med mina peruker att göra, som har med läkarbesök att göra, som har med behandlingar att göra, nuläget - det ni vill veta. Tro mig, jag har fått frågor förr, och om jag hade tyckt det var jobbigt hade jag inte skrivit detta inlägget.



Tack till er som läste :*


RSS 2.0