I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms


Tack K för ditt tips (och jag SKA hjälpa dig snart, jag är så jävla lat bara), ska försöka få tummen ur och ta mig till havet, för inspirationen är på noll.
Tack P för att du är du och förlåt för mascarafläcken på din tröja. Men.. den behövde liksom hamna där.

Att sommaren bara kan försvinna - sådär! Jag hann inte ens blinka.
Och nu är dagar fulla med rutiner tillbaka, jag tycker inte om det så värst mycket.

Imorgon börjar Göteborgskalaset, på Torsdag skaffar jag ett femte (egentligen sjätte) hål i örat och troligtvis så köper jag ett objektiv också. Fiiiiiint! Dessutom har jag fått en ny jobbkollega som heter P och slutar på -atrik, men som är mer känd som bara P. Jag är nöjd.

Och om jag har tur så blir picknicken (jag var så sugen på att ha på Lördag utanför Way Out West) av också, jag saknar mina giiiirls. Så det så! (Och snart blir vi SP2B-rudar, är det inte.. fantastiskt?)

Daniel Merriweather – Red
Flyleaf – All Around Me - Acoustic
Early To Bed – Microphobia 

Kent igår - för exat 22 timmar och 20 minuter sedan började introt till "Utan dina andetag" spelas och Du var i andra änden av telefonen, för jag ville att du skulle höra. Det var så fint. Så bra. Så Kent.


Kent – Det finns inga ord (och när jag hör den vill jag bara vara nära)

Väl hemma hos dig;
jag somnade i ditt knä, din hand i min och låttexter i huvudet; ord som blivit till meningar som förklarar allt.

747 och du är värd att dö för.
M och flashbacks från tiden du fanns här, men höll på att försvinna. Och det gjorde du.

Ibland upplever man saker som tar tid att smälta. I detta fall handlar det om en musikupplevelse - om inte mer. Jag kan inte sätta ord på det; det är liksom för stort, för fint och för.. otroligt. Magiskt? Lite. Mycket.

Den och den med, ett par hundra händer i luften och lika många röster som sjöng tillsammans med bandet där uppe på scen.

När tonerna till Mannen I Den Vita Hatten började spelas kom allt på en gång; lyckan över att ha sett dom igen men samtidigt vemodet över att sista låten höll på att spelas. Man började inse att två timmar av fin musik och lyckorus började gå mot sitt slut (och sånt är aldrig kul).

[Och när ljuset släcks så ska du vara min
Så ska du vara min]

♥









Utanför Pink satt vi en stund, på en filt, i gräset. Solen gick ner alldeles för fort bakom Ullevi men vi var glada ändå, och när vi gick hade inte ens Pink själv börjat sjunga - men vad gjorde det? Det viktiga var ju inte hon - det var ju vi. Det var vad du sa, och det gjorde mig glad, ända ner i tårna.

Och varje gång du möter min blick
Blir min värld en aning större
Varje gång du möter min blick
Hör jag ditt hjärta ge mig blod

Varje gång du möter min blick
Går en störning genom ljuset
Varje gång du möter min blick
Så vet jag vem jag är

får man ont i magen när det känns ensamt?

Fin vän, fin dag.
Tack för att du är du, och ingen annan! :*

Kent – Hjärta

Ibland kanske man måste känna sig ensammast i världen
för att sedan kunna känna sig mer betydelsefull än någonsin.