du är värd att dö för

Jag vill berätta hur det känns när han tar mig i sin famn och håller om mig hårt, hårt tills ingenting kan skada mig längre. Jag vill berätta hur trygg jag känner mig om nätterna när jag vaknar och hör hans andetag alldeles nära mig. Jag vill berätta hur bra det känns när han håller fast mig i sängen och övertalar mig att ligga kvar "5 minuter till.." när vi båda vet att vi borde gått upp för längesedan. Jag vill berätta hur bra det känns i magen att se honom skratta åt någonting jag säger; det spelar ingen roll om han skrattar ÅT mig, bara jag får se honom le. Jag vill berätta hur ledsen jag blir när han är hos mig, när jag behöver honom som mest. Jag vill berätta att jag faktiskt kan bli arg på honom. Att jag kan säga saker jag inte menar, och att jag ibland förtjänar hårda ord tillbaka. Jag vill berätta att jag ibland kan gråta för att jag är så rädd att förlora honom, att jag ibland vill låtsas att något har hänt för att det känns så mesigt. Jag vill berätta att jag är kär, kär på riktigt, kär i rätt kille, kärkärkär. Och jag vill berätta att han för exakt två år sen erkände att han var kär i mig, och att det fortfarande gör mig varm i hela kroppen.

"Vad fan vore jag utan dina jävla andetag?"

Kent <3

vilken underbart fin bild!