Mina ögonbryn börjar svika mig. Mest det vänstra.
Det är sånna saker som faktiskt kan sänka en totalt, tro det eller ej.

Kent – Berg&dalvana

Det finns en kategori bland mina kategorier (hm..) som jag inte skrivit något inlägg angående än. Kategorin heter "Det kallas Alopecia" och ni som känner mig väl vet precis vad det handlar om, medans ni andra, som jag kanske inte ens har träffat, inte förstår alls (fast jag vet att det finns de jag inte träffat som också vet preciis vad den handlar om, missförstå mig inte). Just därför tänkte jag skriva ett inlägg precis just nu, och förklara vad det där som kallas Alopecia är. 

Här kommer ett lååååångt inlägg..

Alopecia är en hårsjukdom, så enkelt är det. Den kan drabba vem som helst, vart som helst på kroppen, man kan tex. få det om man bär på en sorg, är stressad, deprimerad eller utsätts för en chock som tex. ett dödsfall eller liknande. Trots detta är det inte så värst många som har den (ca. 150.000 personer i Sverige). En del tappar allt, andra tappar som fläckar på huvudet. (Ni kan läsa mer här & här!)

För mig började det med en fläck mitt på huvudet skulle man kunna säga, i samma storlek som en femkrona ungefär. Det var precis i början av vårterminen i sjätteklass, så jag skulle alltså fylla 13 år, bli tonåring och allt vad det innebär. Vi gick till läkaren som i princip sa "Du har Alopecia, nej det finns inget att göra". Det var inte kul att höra, men vad fanns det att göra?
Fram till sommaren var det den fläcken och inget mer, och jag lärde mig att täcka den. Hade oftast uppsatt hår men var ändå alltid rädd att det skulle synas, ville alltid ha kontroll över min frisyr. Under sommaren blev min mormor, som hade haft bröstcancer ett tag, sämre vilket påverkade mitt hår. Jag fick fler fläckar; vid öronen och över dem framförallt, vilket gjorde det svårt för mig att ha uppsatt hår. När jag började skolan igen, sjunde klass, syntes det mer än innan. Det dröjde inte länge innan jag insåg att folk faktiskt såg och undrade. Deras första tanke var, och det vet jag med säkerhet, att jag hade cancer, och hur kul är det att gå omkring om ha det "ryktet"?
Mormor blev sämre, min hästsvans blev tunnare och tunnare, jag gick till olika läkare men ingen hade någon till 100% säker botning att erbjuda. En läkare gav mig rådet att inte tänka så mycket samt att utöva en "borst-teknik" som kort och gott innebär att man borstar hårbotten med relativt hård borstar (kan berätta mer i ett annat inlägg, om ni vill?) Det funkade inte ett dugg.
Vid den här tidpunkten (Oktober-November) var jag väldigt, väldigt tunnhårig och jag visste att folk visste. Jag visste att det snackades, att folk antog att jag hade cancer. Tillslut fick jag tid hos Göeborgs Perukmakeri. Dagen innan dog min mormor.
Den 8 November satt jag i en frisörstol och testade blonda plastperuker. Behöver jag ens skriva hur jag kände just precis då? Tro det eller ej - det fanns en gnutta förhoppning inom mig - för nu kunde jag ju bara se bättre ut, eller? Det kunde ju inte bli värre iallafall..
Dagen efter gick jag till skolan med massor av plasthår på huvudet och oro i magen. Blickar? Check. Jag minns att det var två killar, nämner inga namn, som smög bakom mig och försökte känna/dra i håret. De skrattade, och jag har alltid undrat - hur jävla kul kan det vara? Men.. jag vågade ju inte göra något, jag var livrädd.
Sen gick det ett tag, det kom en period där jag mådde ganska kasst kan man väl säga. Rykten spreds, folk man trodde var ens vänner vände ryggen (?!?), dåligt självförtroende osvosv, anonyma telefonsamtal där folk berätta hur värdelös jag var, att jag var en hora - en "peruk-hora" om man ska vara exakt (nej, jag fattar inte heller, och ja, det ÄR skrattretande, nu i efterhand). Folk betedde sig om om jag hade gjort något fel, som om jag hade förstört pga. att jag hade råkat tappa lite hår. VAD jag hade förstört kunde jag inte sätta fingret på, inte heller vad det var för FEL på mig, men något fel var det uppenbarligen. Jag kan namnet på en del av de människor som.. vad ska man säga? kränkte mig, men att hänga ut dem här gör inte saker ogjorda, men jag har god lust, det kan jag säga. Grejen är helt enkelt den; jag är en bättre människa.


Vad hände sen? Håret växte inte ut iallafall. Våren 2007 fick jag min första peruk med äkta hår. Det var så.. så otroligt skönt, att slippa alla blickar. Peruken jag hade haft innan, som var i plast, var väldigt, väldigt odiskret (ska se om jag kan hitta bilder så ni kan få se). Så detta var ju ett mirakel för mig i princip! Sedan 2007 har jag haft tre olika peruker med äkta hår, är inne på min fjärde nu. Det är inte billigt, men det är värt det till tusen. Om det inte hade funnits möjlighet till att kunna göra äktahårsperuker (?) vet jag inte vad jag hade gjort, ärligt talat. Det är faktiskt lite kul att se folks miner när man säger att man har peruk, för det syns inte! Och det gör mig så otroligt glad!

Det har funnits perioder då mitt hår har vuxit. Julen 2008 hade jag hår till 80% på mitt huvud och trodde att det äntligen var påväg, allting! Men sen försvann det igen (en förklaring kan vara att min farmor dog i cancer den julen). Jag var utan ögonfransar på ena ögat under en liten del av -07 samt -08, men de växte tillbaka. På höstlovet i höstas upptäckte jag att jag höll på att tappa lite av mina ögonbryn, och tro mig - man kan må kasst över ett par ögonbryn, riktigt kasst.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva faktiskt, inlägget blev vääldigt långt, men jag har väl sagt det mest grundläggande för att ni ska förstå vad det där som kallas Alopecia är. Jag antar att vissa sitter med tuuusen frågor, andra bryr sig kanske inte, men för er som undrar - skriv era frågor så lovar jag att svara. Ni kan fråga vad som helst som har med mina peruker att göra, som har med läkarbesök att göra, som har med behandlingar att göra, nuläget - det ni vill veta. Tro mig, jag har fått frågor förr, och om jag hade tyckt det var jobbigt hade jag inte skrivit detta inlägget.



Tack till er som läste :*