Den här filmen, The greatest heter den.

Jag gråter när jag ser/ är på bröllopp. Jag gråter när jag ser en förlossning på tv. Gråter när jag är trött, kan gråta när jag är glad, när jag är lycklig.

Kan få tårar i ögonen av att se P i ögonen.

Kan gråta när jag lyssnar på vissa låtar, när det inte blir den maten jag är sugen på till middag, när jag inte hittar något att ha på mig.

Men det vanligaste är nog att jag gråter när jag är ledsen.

.. är den sista månaden på hela året
.. innehåller både julafton och nyår, helt okej
.. hade jag & P ett och ett halvt år tillsammans ♥
.. var det två år sen min älskade farmor dog (igår)
.. har det varit riktigt förbannat kallt ute
.. har jag varit extremt stressad
.. har jag ätit massor heh
.. har jag spenaderat massor med pengar på saker som faktiskt inte har varit till mig själv

Jaha. Jag har en del att välja på skulle man kunna säga, men just nu är mitt favoritminne dagen då jag och P blev tillsammans. Det var lördagen den 6 juni 2009 under ett träd. Vi hade varit mer är vänner hyfsat länge men var väl lite osäkra på vad den andre kände, och därför var va ännu inget par. Men denna lördag förändrades det vill jag lova! Jag åkte till Kållered där jag blev uppmött. Vi tog sedan en liten promenad som ledde hem till Honom (himla mysigt). Väl hemma så.. ja.. vad gjorde vi? Myste (heter det så?), lyssnade på musik, pussades (ja, så långt visste vi vad den andra kände). När vi sedan bestämde oss för att gå ut var klockan runt 4 och det var sånt där "för-sommar-väder"; ganska varmt liksom, men ändå inte jättevarmt.
Vi hamnade under ett träd när P sa att han ville berätta en grej. Det enda jag tänkte var "antingen är han kär i mig eller så har han träffat nån annan " och det sa jag till honom.
- En av de sakerna är det, sa han.

Så berättade han att om jag ville, så ville han att vi skulle bli tillsammans. Där och då, bara pang bom och jag blev så glad. Sen gick vi hand i hand därifrån och hem, det kändes faktiskt stort..


Trädet med stort T. På våran ettårsdag ristade vi in detta fagra konstverk.


DU ÄR MIN STORA KÄRLEK

Min dröm är att bli någonting som jag kommer vara stolt över att vara.

och att det finns


(varför blev den så suddig?!)

Kan verka rubbat och knepigt men det är det inte (heh). Samtidigt som jag tex. tror att det var meningen att jag var tvungen att springa till bussen imorse så tror jag att det var ödet att jag sprang såpass mycket och länge att jag precis hann bussen. Någon som hajar?
Jag tror att sammanträffningar är ödet osv.

Det är väl det man kan säga om min sk. "tro". Några frågor?
Tänkte väl det!

Min bästa vän - detta kan bli et långt inlägg.

Min bästa vän heter Sofia Julia Marie Andersson, hon är född den 3 februari 1993 och bor ca. 15 min ifrån mig.
Det är till henne jag hade tänkt skriva nu.
Första gången vi var med varandra var på Alla Hjärtans Dag när vi var 8 år och jag gav dig ett kort med rosor på - vi har alltså varit vänner väldigt länge. Snart tio år faktiskt, nu i Februari, det är också då du fyller 18 och herre vad vi ska fira det! När vi gick i trean spelade vi Bästa Trean i handboll tillsammans och började sedan spela handboll i HK Aranäs, också tillsammans (fast du fick börja spela med de äldre ganska snabbt eftersom du var, och fortfarande är, naturbegåvning osv.). Vi började i samma klass när vi gick i sexan och höll ihop ända tills vi gick i nian och jag tror inte jag har skrattat så mycket under skoltid som jag har gjort med dig. Inte bara under skoltid, under hela mitt liv skulle jag tro. Du är så ärlig, med allting, du är avslappnad och framförallt så är du dig själv och (enligt mig) så kan man inte låta bli att tycka om dig.

Hade jag kunnat, hade jag fixat en privat spelning med P!NK, för jag vet att du tycker att hon är typ bäst.

Det jag gillar mest är att vi är så lika, fast ändå inte. Likheterna är nog också olikheterna skulle jag tro. Sen tycker jag om att jag kan vara 110% Linn när jag är med dig, det finns inga krav emellan oss på hur den andre ska vara. Det är skönt tycker jag.
Vad som suger är vad som hände när vi började gymnasiet. Vart tog Vi vägen?
Visst - vi blev upptagna på varsitt håll med skola, jobb, vänner osv. men jag vet att det kanske inte är en bra bortförklaring, iallafall inte från mitt håll. Det sög, och det suger fortfarande men det som äger är att vi fortfarande kan skratta ihop, att vi faktiskt pratar och framförallt att jag får tillåtelse att kalla dig min bästa vän,
för det är du verkligen och har alltid (sen jag var 8 år) varit.

Vi får ju inte glömma att vi tagit en del vackra bilder under åren med..





Dissikerade koöga gjorde vi också, det var mysigt.




Dagen då vi filmade folk som sprang terrängbanan och gjorde bort oss totalt. Ganska kul?




SKOLTRÖJOR <3

Och en lite nyare.

JAG ÄLSKAR DIG
Marit Bergman – I Will Always Be Your Soldier