When you try your best, but you don't succeed

Jag har lärt mig, anpassat mig, att leva utan hår. Att leva med vetenskapen att jag kanske aldrig någonsin kommer få tillbaka mitt hår. Det är så jag tänker, för jag vill inte bli besviken. Det känns bättre att vara beredd på det värsta, för då slipper man känna känslan av att man kanske misslyckats. Jag tror ärligt talat inte att jag kommer få tillbaka mitt hår - mest pga. att jag testat så otroligt mycket utan framgång. Det är påfrestande för självförtroendet, självkänslan och hoppet man har, när man går in helhjärtat i något som sedan visar sig vara fel för mig. Att se mamma och pappa lägga ut så mycket pengar på medeciner, behandlingar och liknande utan att det fungerar är inte kul. Det känns fel, jag vill inte det. Även om jag vet att de vill mitt bästa så känns det ibland som jag sviker. Jag kan inte hjälpa det.

Vissa dagar känns det som jag klarar detta, att jag kan acceptera. När jag ser att mina ögonbryn och ögonfransar är kvar, när jag kan sminka mig så att uppmärksamheten dras till mitt ansikte, när håret inte spelar någon roll. För de är ju så - det jag har kvar är så viktigt. Ögonbrynen och ögonfransarna - har jag kvar dem är jag nöjd. Håret har jag lärt mig acceptera som sagt - vissa dagar är det lättare, andra svårare- men bryn & fransar är jag rädd om.

Jag har varit så tacksam över att ögonfransarna växte tillbaka, men i Mars började vänster ögonbryn försvinna. Jag kan täcka det - jag har lärt mig att sminka över det och har aldrig fått kommentarer om hur mina ögonbryn ser ut. Det är ju många som målar sina ögonbryn så att säga, jag är inte den enda. Men nu ser man ganska lätt att det inte finns något hår, att det helt enkelt är målat. Tjejer som rakar av sina ögonbryn och sedan målar har jag aldrig förstått mig på. Har aldrig velat ha det så men nu har jag inget val, och det är hemskt. Det värsta är att jag bara kan sitta och se på medan de försvinner. Jag kan inte göra någonting. Absolut INGENTING.

Jag kan bara vänta.

Ibland undrar jag själv hur jag faktiskt klarar det. Hade processen gått fortare och jag hade tappat både håret ocg ögonbrynen på några månader hade det inte varit säkert. Men nu får jag chansen att bygga upp något slags försvar och anpassa mig efter vad som händer. Jag undrar också hur andra klarar det. Jag underar hur Patrik kan välja mig. Hur han kan tycka att jag är vacker när jag har så många brister. Hur han kan välja mig framför tjejer med långt, tjockt och mjukt hår, långa ögonfransar och perfekta ögonbryn. Kalla mig gärna konstig men jag tror vem som helst hade tänkt så. Ibland är jag livrädd att någon annan - någon bättre - på något sätt ska kunna ta min plats. Pga. lite hår. Sorgligt men sant, och det är svårt att släppa de tankarna när man har en dålig dag, självförtroendet är i botten och livet suger. Det är inte kul. När jag skäms över mig själv känns det som andra med gör det. När JAG inte vågar visa upp mig - vem vågar visa upp MIG?

HATAR alla reklamfilmer om hårinpackningar, schampo osv. Hatar bikinireklamer med. Visst att alla modeller har slanka, vältränade kroppar, långa, smala bruna ben och sådär galet platta magar - hade inte tackat nej till att se ut så. Men saken är den att jag kan, om jag tränar järnet, äter rätt och allting sånt. Jag kan, tro mig. Men det där långa, solblekta håret kommer jag aldrig få. Jag vet inte hur det låter men på något sätt hade jag kanske tyckt om min kropp mer om det fanns lite hår på huvudet iallfall, som kunde fladdra lite i vinden.. bara lite iallafall. Nu känns det så tomt. Det känns så.. ja, tomt. Som att något saknas. Naket. Ni anar inte hur mycket jag vill kunna dra en hand genom håret, kunna sätta upp det i en knasig boll mitt på huvudet, kunna färga, klippa hur jag ville, kunna klaga på en dålig hårdag, kunna känna hur det kittlar på ryggen. Ni anar inte. Ni anar inte hur frustrerande det är att INTE KUNNA och kanske ALDRIG KUNNA.

Ibland behöver man bara få ut alla tankar, alla funderingar och all tvivel.

Detta var mina.

gråter nästan när jag läser detta, det skär i hjärtat.. som jag skrev i det andra inlägget: be strong <3 du är så otroligt fin och så otroligt vacker linn, ta vara på det. och för att inte tala om hur stark du är.. kan inte skriva att jag förstår hur det känns, för det gör jag inte. men jag kan tänka mig hur dåligt jag hade mått om hur mitt hår försvann. svårt att sätta sig in i situationen när man aldrig varit med om det. jag finns för dig linn, och håller tummarna för dig för att ditt hår ska komma tillbaka

Jag är så stolt över dig, Linn. Glöm ALDRIG det!

Linn. När jag läste detta nyss blev jag vekligen tårögd. Frustrationen förstår jag, och jag har känt så själv. Jag har varit med om det.. Mitt hår växte tilbaka. Hoppas ditt också gör det. Var stark! Kram på en fin människa!

LINN! glöm aldrig att du är bäst!! <3

Jag har tittat på dina bilder och vill bara säga - du är vacker.

du är så himmla fin. både utanpå och (vad jag vet) inuti. jag förstår hur tufft det kan vara vissa dagar. hur man kan se på andra och irritera sig på deras klagande om slitet eller tovigt hår. men för oss, utifrån så är det inget vi ser. tro det eller ej. du har ett ansikte och en inre glöd som trollar bort. hade jag sett en bild på dig utan peruk så hade jag inte enns tänkt på att det inte växte hår på ditt huvud! jag, och alla andra håller alla tummar vi har för dig!

egentligen så var det inte detta jag skulle skriva, så jag får väll slinka in min fråga också..

hur har det gått med ditt hål i tragus? och tog du det med kanyl eller pistol? vart tog du det och hur mycket kostade det?



Ha det fint! X

I love you

Pappa B

Hej Linn! Läst lite på din blogg. Vill säga att jag är i samma situation kanske lite värre dessutom. Vore kul (kan man säga så?) att prata lite med dig över mejl. Så om du orkar och tycker det vore intressant vill jag gärna att du hör av dig. Du är otroligt stark! MVH Elin

Hej! Jag viill börja med att säga att jag kännder igen mig något otroligt i det du skriver. All denna frustration över att inte kunna göra och känna saker som för andra är en ren sjävlklarhet. Jag själv lider utav alopecia areata sedan snart fem år tillbaka. Livet har varit världens störta bergochdalbana sedan dess, det tror jag att även du kan skriva under på!

Det låter kanske fel, men det känns skönt att hitta någon som känner likadant, eller som i alla fall förstår och vet hur det känns. Jag har tappat mitt hår två gånger och nu är det lyckligvis tillbaka! Första gången jag tappade det hade jag peruk, men nu har jag valt att skippa det.

Måste även säga att du är jättevacker, verkligen! Fortsätt att vara stark, även om det känns jobbigt. Kram :*