Världen är uppochner hörrni.

Skrev ett inlägg om detta i höstas men det har ju, som ni säkert märkt, inte blivit bättre.

Jag pratar om hetsen; hetsen om att träna, hetsen om att äta rätt - eller inte äta alls, hetsen om flest likes på de halvnakna #fitspo-bilderna. Hetsen om att DUGA. Duga för vem egentligen? För alla andra? Är det verkligen det som räknas, på riktigt? Nej.

 

Det ÄR lätt att hamna där, att plötsligt se sig själv på ett annat sätt, att plötsligt ifrågasätta om man verkligen ska äta den där mackan eller om man inte hade kunnat springa lite längre, lyft lite tyngre, pushat sig själv lite till. Allt detta istället för att faktiskt vara stolt, nöjd och tacksam över vad man faktiskt kan klara av med sin kropp.

 

Så, nu får det vara nog. Faktiskt. Så satans trött på det här, jag kräks på detta "jag har varit på gymmet/gått en pw/sprungit 5km"-snacket, för ärligt talat - är det så unikt, egentligen? Senast jag tänkte efter så kom jag faktiskt fram till att det inte är så värst speciellt att gå till gymmet en lördagsmorgon. Vem som helst klarar av det.

 

Det svåra är att älska sig själv när världen ser ut såhär. DET är den riktiga utmaningen.