Är på ett humör som kan jämföras med vädret utanför. Lite ostabilt. Jul och sånt mysigt känns otroligt lågt bort, studenten känns overklig. Hatar mig själv för att jag är så deppig?! Oinspirerade.

Har börjat skriva på mitt svenskatal (nationella) som jag ska hålla efter lovet. Det handlar om hur förändringar påverkar oss i livet och att det är svårt att ta tag och njuta av sitt liv när man inte riktigt vet vem man är. För alla har nog haft den känslan i kroppen - vem är jag? Alla har vi undrat och försökt lösa problemet. En del lyckas, andra får kämpa hårdare för att känna sig hemma i sig själva.
Det händer mig så ofta att jag är förvirrad över vem jag är, hur jag är, vad jag gör. Innerst inne vill man såklart passa in, men samtidigt sticka ut. Vara speciell på sitt sätt.

Man ska synas, men inte ta för mycket plats. Vara unik, men inte konstig.

Denna ständiga balansgång.