Kent igår - för exat 22 timmar och 20 minuter sedan började introt till "Utan dina andetag" spelas och Du var i andra änden av telefonen, för jag ville att du skulle höra. Det var så fint. Så bra. Så Kent.


Kent – Det finns inga ord (och när jag hör den vill jag bara vara nära)

Väl hemma hos dig;
jag somnade i ditt knä, din hand i min och låttexter i huvudet; ord som blivit till meningar som förklarar allt.

747 och du är värd att dö för.
M och flashbacks från tiden du fanns här, men höll på att försvinna. Och det gjorde du.

Ibland upplever man saker som tar tid att smälta. I detta fall handlar det om en musikupplevelse - om inte mer. Jag kan inte sätta ord på det; det är liksom för stort, för fint och för.. otroligt. Magiskt? Lite. Mycket.

Den och den med, ett par hundra händer i luften och lika många röster som sjöng tillsammans med bandet där uppe på scen.

När tonerna till Mannen I Den Vita Hatten började spelas kom allt på en gång; lyckan över att ha sett dom igen men samtidigt vemodet över att sista låten höll på att spelas. Man började inse att två timmar av fin musik och lyckorus började gå mot sitt slut (och sånt är aldrig kul).

[Och när ljuset släcks så ska du vara min
Så ska du vara min]