Rörigt, knepigt, jobbigt - saknad.
Det skiftar, fram och tillbaka. Om mindre än 4 månader blir jag 18 år, vuxen, myndig. En del av mig längtar något otroligt medans den andra halvan absolut inte vill. Det känns som jag är 13 år igen, då man insåg att man höll på att bli tonåring, stor tjej, att man inte var ett barn längre. Men jag är fortfarande ett barn. Innerst inne finns Linn, 4 år, kvar. Och nu gör hon sig mer påmind än någonsin.
Så här är det, helt enkelt: jag vill vara liten igen. Jag vill bada i min lilla, rosa uppblåsbara pool i farmor och farfars lilla, lilla trädgård, jag vill sova över hos mormor i bäddsoffan och höra henne snarka genom väggen. Jag vill besöka Lysekils centrum, köpa godis för pengarna farmor och farfar gett mig och kunna vara lycklig, bara pga. det. Jag vill leka på lekplatsen på gården nedanför mormors lägenhet och vinka till henne där hon står på balkongen och iakttar mig. Vill känna känslan av att hon bara är några trappsteg ifrån mig.
Inget av detta går att uppleva igen, ingenting.
Allt pga. tiden och den förbannade cancern som tog dem ifrån mig.
När jag tänker på att vara liten så tänker jag på detta; farmor & farfar och mormor. Morfar träffade jag så sällan, och så är det fortfarande. Farmor & farfar betydde sommarlov, mormor betydde långa bilresor på hösten. Jag hade gjort vad som helst för att få uppleva de bilresorna igen, för att få spendera mitt sommarlov i fina Lysekil. Men det går inte och det gör mig arg, ledsen, förbannad och gråtfärdig. Det hade varit så mycket lättare att hantera att jag vuxit upp och snart blivit vuxen om just de personerna som faktiskt var med och skapade min barndom fanns vid liv. Det hade varit så mycket lättare att tänka tillbaka på minnena; de hade framkallat glädje över att ha någon att dela dem med istället för ångest över att behöva minnas dem ensam.
(Rörigt, konstigt, onödigt - jag behövde skriva av mig.)
Alla mina starkaste barndomsminnen är också kopplade till gamla släktingar, i mitt fall mormor och morfar. Och de lever fortfarande men nästan varje dag är jag rädd för att de skall dö. Jag älskar dem något så otroligt, och om de dog, eller när, då vet jag inte hur jag skall klara mig. Det är nästan så att jag blir ledsen varje gång vi ses för att jag då inser hur mycket jag tycker om dem och hur mycket jag kommer sakna dem när de inte finns vid min sida längre.
Sommar utan mormor och morfar på landet är ingen sommar. Jag har inte varit med om någon sådan sommar faktiskt, utan dem. Vi har stugorna bredvid varandra på en ö i Göteborgs skärgård. Hur blir den sen, när de dör? Skall vi bo själva i vår lilla stuga då? Vem skall fiska i den röda båten? Och vem skall koka krabbor och baka bullar i köket? Jag gråter när jag skriver om det!
Förstår nog precis hur du känner. Jobbigt. Hemskt. Outhärdligt ibland. Tänker på dig!
Kram.
Du är väldigt väldigt duktig på att skriva Linn. Och du är väldigt stark som VÅGAR skriva. Jag vet känslorna. Visserligen är det inte min mormor, morfar, farmor eller farfar. Men en nära granne, pappas bästakompis, en kompis mamma och en annan kompis pappa är illa nog. För jävla illa nog.
