Dag 08 – Ett ögonblick

Jag har snart levt i 18 långa år och eftersom man börjar minnas i treårs åldern så har jag ca. 15 år fulla med minnan ocg ögonblick. Blir inte speciellt lätt att välja ett speciellt minne alltså. Jag skulle kunna berätta om den dagen min lillasyster föddes (fast det väntar jag med), den dagen min mormor dog, när jag gick ut nian eller första gången jag åkte Balder..

.. men jag har valt att berätta om den dagen jag hånglade på Ikeas parkering i Kållered. Låter spännande? (Okej, "hångla" är väl att ta i, kysstes låter bättre.)
Det var förra året, strax innan jag och P blev tillsammans och vi hade bestämt oss för att ses. Det var en fin eftermiddag i slutet av Maj, solen höll på att börja gå ner och himlen var orange/rosa/röd och jag blev mött vid tågestationen i Kållered av en kille som fick det att pirra i magen, sådär som det bara gör när man tycker om någon väldigt, väldigt mycket. Vi bestämde oss för att ta en promenad, det var nästan för fint för att gå hem och vara inomhus. Vi gick bort mot Ikea, skrattade, skojade, retades, logloglog jättemycket och våra händer snuddade vid varandra flera, flera gånger. När vi väl var framme möttes vi av en tom Ikeaparkering (det var röd dag minns jag). Det kändes spännande - det kändes stort, för den var stor, den var gigantisk! Solen sken sitt rosa sken, bilarna på motorvägen kändes långt borta och vi gick, sprang, hoppade omkring (mest jag, var antagligen lycklig och nervös på samma gång) men mest av allt log vi emot varandra. Stora, ärliga leenden. Sen slutade hoppandet, springandet men vi fortsatte le, och vi gick närmare varandra tills vi tillslut stod mitt på parkeringen, ensamma med armarna halvt om varandra, blickarna fästa på den andres ögon och med något allvarliga miner.
Sen kysstes vi.
En sån där kyss som känns i hela kroppen, som man aldrig glömmer, som är ett för fint minne för att glömma. Och himlen var rosa, han var vitklädd, jag var svartklädd, vi var pirriga och lyckliga och hela kalaset och det var FINT, något av de finaste jag varit med om, så fint var det.

Och när vi kommer hem säger du: "Jag vet en låt som passar just nu."
Bryan Adams – Heaven (Live Acoustic)

Det är ett ögonblick jag aldrig, aldrig kommer glömma.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0